Igår had ejag glädjen och lyckan att få träffa båda mina fina barnbarn tillsammans och även deras respektive föräldrar. Det är storkusinen Luis till vänster med de mörka lockarna. Han fyller ett helt år om 13 dagar.

Till höger sitter "lillpojken" Samuel (som jag är farfar till) mellan sin pappas jeansklädda ben.

Han är fem månader yngre än Luis men är, trots det, lite större till formatet. Men på grabbarnas utveckling och förmågor är det ändå rätt tydligt vem som är storpojke repsektive lillpojke.

Fina och charmiga är de dock, bägge två.

Exfrun ordnade middag för mig och tre ac cåra barn. Vår äldsta dotter bor i Stickholm och det ligger ju lite avsides. Så förutom henne var hela ursprungsfamiljen samlad till mat och samvaro.

Samuel var väldigt reserverad mot mig först. Det räckte att jag tittade på honom och sa några ord så skrynklade han ihop ansiktet och började gråta medan han vände sig mot sin mamma för att få stöd och tröst.

Men innan jag åkte hem lät han mig hålla honom i knäet och småprata med honom en stund.

Stolt morfar ocg farfar som jag är så visar jag upp några fler bilder oclså. Bara för att skryta lite.

Gillar särskilt den nedersta där Luis använder sin lilla kusin som ridhäst. Båda var härliigt nyfikna på varandra att det var en fröjs att se. Även om de ännu är ganska små så ser man att de förstår skillnaden mellan barn och vuxna.

Så nu inväntar jag dagen då båda är på benen så de kan springa omkring och härja runt med varandra då de ses.

På lite längre sikt hoppas jag att få vara med så länge som möjligt och se dem växa upp.

Att få följa dem genom barndom, tonår och ungdom vore ju en nåd att stilla bedja om.

Hemma igen såg jag det som återstod av säsongens sista s"urströmmingsderby". D.v.s match mellan Timrå och länsgrannen Modo i Örnsköldsvik. OCH SÅ TALAR VI INTE MER OM DEN SAKEN!!!

Ni förtsår säkert hur det gick av raderna ovan. Inte bra alls, alltså.

Sen underlät jag, min vana trogen, att se en enda sekund av Mellon. Den intresserar mig inte ett skvatt.

Vilket kanske kan tyckas märkligt med tanke på hur stort jag tyckte att detta evenemanget var i unga år. Då vet det nåt jag såg fram emot och längtade till. Och när dagen väl var inne såg man alltid till att ha nåt gott att tugga på samt nåt gott att dricka framför TV;n.

Men när hockeymatchen var över hamnade jag på Youtube istället och hittade en hel del där som jag tyckte var mycket mer underhållande än spektaklet i TV.

Ändå vet jag, som alla år, att rätt låt vann. Det är nämligen ALLTID rätt låt som vinner. Dem som får flest röster!

Svårare än så är det ju inte. 

Och då har jag inte ens en aning om hur varken vinnarlåten eller någon av förlorarna låter. Däremot vet jag, via rubriker i våra två största skvallerblaskor (AB och Expressen) att tydligen både Måns Zelmerlöv och något eom hette Dolly Style var i tårar av förtvivlan efteråt.

Och det kan jag väl tycke låter lite överdramatiskt. Men det kanske bara är tidningarnas sätt att vinkla saken.

Kommer jag att se den stora Europafinalen i maj då? Möjligt men jag tvivlar på det.

Därmed tillönskar jag min lilla men naggande goda läsekrets en fortsatt angenäm söndag i Sibbhult, Askim, Lillpite och Siljansnäs. Eller var ni nu framlever era dagar...

Vi ses!

I vart fall är sannolikheten för det ganska stor...