Det börjar, som man säger, att dra ihop sig i årets upplaga av Farmen. Och precis som varje  tidigare årgång så hhäpnar jag över hur liten beredskap deltagarna har för oförutsedda händelser.

Årets kaxpelle nummer ett tycker jag är Micke, tätt följd av Adam. Micke var storbonde i förra veckan men misslyckades med uppdragen.

Att deras egenbyggda rökanläggning brann upp två gånger är väl en sak. Men att de, under hans ansvar, valde att inte ens försöka ta hand om köttet från slakten förstår jag att Wincent underkände dem för.

Tänk er en bonde för 150 år sen vars anställda hade följt hans instruktioner så illa att kanske 100 kg mat förstördes och måste slängas. Då hade nog hästpiskan kommit fram och han hade väl jagat dem alla till skogs eller nåt.

För salt hade de ju och åtminstone någon i gruppen borde väl ha kunnat räkna ut att även om man inte kan röka köttet så kan man salta in det så att det håller sig längre.

Ändå beklagade sig storbonden och tyckte att Wincent var orättvis.

Och strax innan Tinget fick Micke också veta att bästisen och närmaste vapendragaren Robert lämnat tävlingen och ålkt hem av personliga skäl. Vilket knäckte honom ännu mer och blev hans ursäkt för att han inte vann Tinget.

Jag tänker liksom att den som anmäler sig till den där såpan måste väl ha sett åtminstone någon tidigare årgång.

Och därmed borde man ha lärt sig att ha en beredskap för att saker och ting kan hända som omkullkastar ens planer.

Det kan ju vara att någon själv hoppar av och åker hem. Det kan också vara att produktionen rätt som det är ändrar reglerna på något sätt mot  tidigare säsonger.

Det kan också vara att den där polaren man litar blint på har en annan pakt som den är med i och hugger en i ryggen när tillfälle ges. Vet inte hur många vi fått se som suttit och grinat över svek från medtävlande.

Har sagt det förr men det tål att sägas igen: Den enda man ska lita på om man är med i en sån tävling är sig själv.

Man tävlar om en halv miljon. Som visserligen man får skatta för men nog blir det en rätt bra slant kvar också.

Mot den bakgrunden borde alla fatta att man inte är den enda som gör planer, paktar, lovar och sviker sina löften.

Ändå är nästan alla totalt oförberedda när de drabbas.

Annars tycker jag att årets besättning på Farm och Torp är en ganska beige samling. Inga såna där jättestarka profiler som sticker ut.

Visst finns det, även i år, några egon som inte riktigt motsvarar personernas kompetens och engagemang. Men ingen sådär extremt osympatisk att man bara väntar på skadeglädjen som kommer när de åker ut.

Jag gillar Niklas och jag gillar både Sofia, Marika och  hon som fick en frisläng när Robban stack (minns inte namnet just nu). Men alla är ändå ganska sympatiska så jag har inget ont öga till någon det här året.

Så det får väl gå som det går, jag har ingen solklar favorit. Om jag ska tro och gissa så misstänker jag att Micke kanske tar sig till finalen liksom Sofia.

Idag är en glädjens dag för idag kommer min lilljänta hem till Sundsvall för några dagar. Och har förstås Luis med sig, mitt äldsta barnbarn som snart blir ett helt år gammal. De sitter just nu på tåget från Småland.

Min fyrbenta lilljänta snarkar bakom mig på min säng, som hon brukar på förmiddagarna. Framåt 14-tiden tänkte jag ta henne med på promenad nere på strandpromenaden som finns här nedanför.

Förhoppningsvis är den isfri precis som gator och trottoarer efter en veckas töväder. Det är t.o.m så att gräsmattorna börjar titta fram så smått.

Men vår? Nej, det dröjer allt några veckor till innan jag vågar börja hoppas på det på allvar.

I frysen hittade jag igår en matlåda innehållande revbensspjäll med grönpepparsås som fått tina i kylen över natten och blir till middag senare idag ihop med stekt potatis och kokta morötter.

Sen när kvällen kommer är det ännu en sån där hockeynatch där jag inte riktigt vågar hoppas på vinst för mitt favooritlag.

Timrå möter SKellefteå på bortaplan. Och även om de liger lite under oss i tabellen så är det tufft motstånd och Timrå brukar ha svårt att vinna borta mot dem. Så allt annat än noll poäng är en framgång i mina ögon.

Därmed har jag väl svamlat klart för den här gången och avslutar med att önska mina kära ordbrukare en fin tisdag.

Ta det lugnt med de bruna bönorna och semlorna i Grythyttan, Liatorp, Abisko och Vedevåg.

Vi ses! Nån gång...