Go´lördagkväll på er, kära ordbrukare i slott och koja världen över. Hoppas ni har haft en bra dag och att den fortsätter i samma spår. Själv har jag haft en dag som vilken som helst, i stort sett.

Med dett litet kort undantag. i förmiddags.

Då jag efteråt konstaterade att ibland är käften snabbare än tanken.

Den medvetna tanken, menar jag förstås då. För allt vi säger har ju hjärnan hittat på innan den skickar ut det genom munnen. Men då och då händer det att jag blir förvånad över min egen spontanitet.

Det ringde på dörren i förmiddags och Thea satte igång att skälla för att tala om att här finns det vakthund.

I tittögat såg jag en man, 35-40 år ungefär, som jag inte kände igen.

Aha, en försäljare , tänkte jag. Men glätade ändå på dörren såpass att jag såg honom men utan att Thea kunde ta sig ut i trapphuset. Då sa han sitt namn och berättade att han kom från Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga.

Sen tog han fram försäljarleendet och frågade mig om jag hade hittat Jesus.

DÅ... slog min spontanitet klorna i mig och svaret lämnade mina läppar innan jag hann hejda mig.

"Nej, ärligt talat så visste jag inte ens att han var försvunnen. Så jag har inte ens letat", sa jag.

Jag hade velat bita av mig tungan först för jag blev lite rädd att han skulle bli sårad, ta illa upp.

För även om jag inte precis uppskattar såna dörrplingare så är de ju människor ändå och man ska försöka behandla alla med respekt.

Men den här mormonen var tydligen en mormon med humor för han skrattade och fortsatte med att fråga om han fick komma in och tala med muig en stund om bibeln.

Men så dags hade jag väl återfått förståndet så jag sa som det var att det vore bortkastad möda eftersom jag inte är intresserad. 

"Så du får söka vidare", lade jag till innan jag stängde dörren.

Det var väldigt länge sedan jag hade påhälsning av religiösa sekter. Det var mycket mer vanligt i mina yngre år. 

Då handlade det oftast om Jehovas vittnen som var väldigt offensiva även om deras missionärer ofta var små tanter med knut i nacken och ville överlämna sina små pamfletter eller sälja böcker.

En gång när jag var i tjugoårsåldern ringde just en sån liten tant med jsut en sån knut i nacken på min dörr bara nån timme efter att jag somnat efter ett fruktansväårt nattskift.

Jehovas på den tiden fick lära sig att så fort folk öppnade dörren skulle de ta ett steg framåt. Då var tanken att den som öppnat skulle ta ett steg tillbaka på ren reflex och då skulle de sätta ena foten i dörröppningen.

Den här lilla damen nöjde sig inte med att ringa ett pling eller två på min dörr. Nej, hon stod där och matade slag på slag med handen mot min dörrklocka i säkert en halv minut.

Heligt förbannad klev jag ur sängen och hängde på mig morgonrocken innan jag gick för att vad det var för idiot som tokringde på dörren.

Trodde väl då att det var nån bekant som ville småjävlas på skoj. Eller nån granne som skulle varna mig att det brann i huset Men då hade jag inget sånt där titt-hål i dörren.

Så jag öppnade och tanten klev fram. Som hon lärt sig. Och jag backade, precis som hon ville. Sen satte hon foten i dörrspringan och frågade om jag hade mamma elller pappa hemma. 

Nej, sa jag, Det är bara jag som bor här och jag har jobbat nattskift och behöver sova.

Då satte hon upp handen för att tysta mig och sa till mig väldigt bestämt att det fanns nåt jag behövde ännu mer. Nämligen att släppa in Jesus i mitt liv om jag inte redan hade gjort det.

Då var det jag som härmade och satte upp min hand innan jag spände ögonen i henne.

"Nu tänker jag stänga den här dörren och gå tillbaka till min säng. Och om du är förtjust i den där foten på min tröskel så råder jag dig att ta bort den för annars kan du göra dig illa!", sa jag med illa behårskad ilska.

Då kelv det fram en annan tant som stått och lurat bakom dörren men den första tog ändå bort foten och jag stängde och låste. Men jag hörde genom brevlådan hur de pratade med varandra.

-Tror du han blev arg?

-Det lät nästan så. Men vi gör ju Guds arbete så vi gjorde ju inget fel

Mer än så brydde jag mig inte om att lyssna på och jag såg dem aldrig igen.

Däremot har det flera gånger kommit andra från samma sekt och velat sälja sina skrifter eller skänka dem till mig.

Jag tackar dock alltid nej för jag tänker att de kanske antecknar vilka som tar emot dem och inte och sen gör återbesök för att diskutera innehållet i deras broschyrer.

Mormonerna däremot har aldrig förut kommit och ringt på dörren hos mig. Däremot minns jag att på 80-talet såg man dem ganska ofta.

Det var, på den tiden, unga amerikanska män som skickats hit för en viss tid för att missionera.

Och de var enkla att känna igen för de bar alltid svart kostym, vitt skjorta och svart slips. Och den klädseln tog mina jämnåriga bara på sig för begravningar eller andra väldigt högtidliga evenemang.

Dessutom åkte de alltid omkring på gamla miltärcyklar som man då kunde köpa för väldigt lite pengar på den tidens ÖoB. Eller Överskottsbolaget som det väl hette förr.

På den tidedn sålde deras butiker även överflödet av kronans konserver. Men det var länge sen jag såg nåt sånt på ÖoB av idag.

Kronans leverpastej på plåtburk var t.ex en höjdare liksom deras chokladkakor och det vi i lumpen kallade pansarkex. Tjocka och svårtuggade kex som kryllade av kolhydrater för att ge soldaterna mycket näring för liten vikt.

Även kronasns begagnade kläder kunde man köpa där. Idag är de väl ungefär som nåt mellanting mellan Rusta och Dollar Store ungefär. Allt möjligt jox men till lite lägre priser än hos övriga handeln.

Imorgon är det söndag. Och inte vilken söndag som helst utan första söndagen i mars. Vasaloppssöndagen alltså!

Och för 67;e gången lyckades jag låta bli att anmäla mig i år också.

Jag är djupt övertygad om att nio mils skidåkning avnjuts bäst i en skön soffa via TV;n.

Det gäller förresten all skidåkning. Både den horisontella och den mer vertikala där grenarna heter t.ex slalom och störtlopp.

Längesen de hittade på nya grenar inom utförsåkningen, tycker jag. Börjar det inte bli dags att även de hittar på lite nyheter som längskiddåkarna gjort under många år nu. Det är sprint, mix stafett och masstart.

Tänk er en masstart i störtlopp till exempel!
Eller backhoppnings-skeetskytte! Nån kan väl uppfinna en manick som skjuter ut en lerduva i samma sekund som åkaren lämnar startbacken. Denne ska då ta geväret från ryggen, skjuta lerduvan och sen hinna sätta tillbaka bössan på ryggen innan man landar.

ELler varför inte terrängbowling i skidbacke. Med mass-start även där. Så man kan kroccka undan de andras klot innan de kommer fram till käglorna som står längst ner.

Tänk bara så många sporter som ingen ännu hittat på. Och alla sporter som bara finns på nån enstaka liten plats eller bara i ett eller några få länder.

I norra Finland men även i delar av svenska Tornedalen tävlas det en gång per år i kärringkånk där en man ska bära en kvinna på ryggen en viss sträcka på tid.

Mig veterligen finns dock ingen kvinnlig variant av denna idrott.

Men jag har nog heller aldrig sett kvinnor tävla i backhoppning vad jag kan minnas. Är det bara jag som ha missat det eller får inte tjejer hålla på med det?

Det kanske är en sån där sport som bara män är dumma nog att ägna sig åt. Frågan är om jag ens under pistolhot skulle ens föfrsöka mig på att störta nedför en sån där hoppbacke på skidor.

Nej, då hade jag nog svarat att då får de hellre skjuta mig för om jag skulle överleva hoppet på skidor så skulle jag säkerligen skada mig såpass illa att livet knappast hade samma värde efteråt.

Men så länge det finns soffor, fåtöljer och TV så kan jag ju ägna mig åt vilka sporter som helst. Som åskådare och självutnämnd expert som genast kan tala om vad de gjorde för fel, de som inte vann.

Lite som med Postkodmiljonären. Man sitter där och hör de enkla 5-6 första frågorna och häpnar ibland över hur lite den tävlande kan. Eller hur mycket. Det händer också.

Nej, jag får nog nöja mig med att titta på när andra gör allt det där som jag inte själv duger till och inskränka mitt eget idrottande till hundpromenaderna och Quiz planet och Word Blitz på Facebook.

Ursäkta, hörde jag fel? Är det inte idrotter?

Varör inte?

Schackförbundet ingår ju i riksidrottsförbundet så om schack är en sport så är det mycket annat som också borde räknas dit. Som patiens, Fia med knuff eller Svälta räv.

Har jag fel? Rätta mig gärna i så fall.

Inte hade jag mycket att säga idag men nog fasen har jag totat ihop ett långt inlägg ändå. Se där! Bloggning är ju också en sport. Kanske även ordbajseri... I så fall är jag ju också idrottsman.

Att skriva en lång text utan att ha nåt att säga kanske kan ses som en konstart i sig. Men idrott...?

Nja, jag är nog lite skeptisk ändå...

Du, stackare, som var dum nog att läsa ända hit ska jag alldeles strax befria från ditt lidande. Genom att önska fortsatt trevlig kväll och helg och säga att vi ses väl igem mär amdam faller på...