God tisdagförmiddag på er, kära ordbrukare världen över. Hur mår mi idag? Hoppas att så många som  möjligt mår minst lika bra som jag själv och min fyrbenta sambo gör denna februaritisdag.

Februari är ju förresten på väg att lägga sig ned att dö för detta året och därrmed ge plats åt mars, den månad då stora delar av Sverige kan börja ana vårens ankomst.

Idag ska jag inte skriva ett ord om SD, Trump eller politik överhuvudtaget. Dagens blogginlägg blir dessutom fritt från hockey och annan idrott. 

Inte heller ska jag gnälla över priser, skatter eller skurkaktiga företag.

Nej, idag ska jag skriva om något HELT annat.

"Oknytt?" skrev jag som rubrik. Det betyder inte att jag har epokgörande nyheter om ok i allmänhet.

Inte ok-nytt, alltså utan jag menar sånt där som man inte riktigt kan förtså eller förklara med gängse vetenskaper.

Bilden nedan visar det vita skänkskåpet som jag har stående i hallen. På det ligger en liten duk och på den står en lampa som jag blev förtjust i vid ett besök på Rusta för några år sedan. Billig var den fast den, i mina ögon, var fin.

På var sida om den står två små ljuslyktor för värmeljus som jag tänder ibland om kvällarna.

I bildens nedre del skymtar en rufsig liten Thea och det finns en tanke med det som jag återkommer till.

 

Att Thea fick vara med är mest för att visa hur stort skåpet är jämfört med henne. För min första tanke imorse när jag möttes av synen på nästa bild var; "Hur i herrans namn tog hon sig dit upp och rev ner ljuslyktan?"

 

Just precis, en av dem stod på golvet då jag steg upp imorse. Och den där första tanken slog jag ju genast bort eftersom jag vet att hon inte har skuggan av en chans att ta sig dit upp.

Så hur hamnade den då där? Har jag gått i sömnen och rivit ner den själv?

Möjligt, kanske, även om jag absolut inte har någon historik som sömngångare.

Den där lilla glaskoppen är ganska bastant och tung för sin litenhet så det finns ingen möjlighet att vibrationer i huset kan ha fått den att falla till golvet. Den stod ju dessutom på en duk som ger större friktion än den släta ytan överst på möbeln där den stod. Plus att i så fall hade väl båda ramlat ner?

På översta bilden sysn ju också tydligt att ingen av lyktorna står nära kanten utan nästan mer mot mitten.

Så jag blev stående i ett ögonblick, häpet stirrande på ljuslyktan. Den stod dessutom helt upprätt och värmeljuset satt kvar i den. Vilket gjorde det hela ännu mer egendomligt.

I den stunden hände nåt som hänt förut även om det nu är många år sen sist. Jag fick för mig att gå in i vardagsrummet och titta på min vackra mammas brudfotografi som jag har stående i en hylla där.

 

Kvaliteten när man fotar av en inramad bild blir kanske inte den bästa men det bjuder jag på. Att hon var sagolikt vacker som brud syns ju ändå.

Jag plockade ner fotot och höll det i händerna medan jag småskrattande frågade; Är det du som är här och skojar med mig?

För det var faktiskt min första tanke sen jag konstaterat att Thea inte kunde ha med saken att göra. Att jag haft påhälsning från "andra sidan" av någon bortgången närstående.

Egentligen är jag ju en ganska rationell människa som borde vara mer tveksam till det där med andevärlden och andra sidan. Jag försöker ju alltid att hitta logiska förklaringar till allt.

Men samtidigt är jag fascinerad av andlighet och följde rätt länge "Det okända" på TV. Serien är väl nedlagd numera men det går ju repriser varje eftermiddag på vardagarna.

Dessa ser jag aldrig på men däremot har jag hittat ett medium som finns på Youtube och heter Christoffer Norén.

Det finns massor av videos från hans storseanser men även livesända evenemang där folk får kontakt via webkameran och får hälsningar från sina bortgångna närstående.

Jag ska bjuda på ett sådant klipp så den som själv är intresserad kan söka vidare och se mer av honom.

Den mannen är nog det första medium som imponerat mer på mig än självaste Terry Evans. Den sistnämnde såg jag ju livs levande vid två storseanser tillsammans med syrran och hennes dotter för nästan tjugo år sedan.

Jag säger absolut inte att ni ska tro eller inte tro på något av det här. Men min upplevelse från imorse är 100% sann och jag förstår fortfarande inte hur ljuslyktan kunde hamna på golvet.

Eller hur den, med en fallhöjd på över en meter, kunde landa upprätt med värmeljuset kvar på plats. Och då ska ni också veta att jag fingrade lite på det för att känna om det kanske satt fast i utläckt stearin som de ofta gör.

Men det gjorde det INTE. 

Så förslag om möjliga förklaringar mottages tacksamt i kommentarsfältet. För jag fattar absolut INGENTING!

Jag skrev ovan att jag pratat med bilden av mamma tidigare. Det kanske jag redan har berättat om nån gång men jag gör det igen ändå.

Det var på 00-talet då jag nyligen separerat från exfrun och hade träffat en tonårskärlek via nätet. Vi kallar henne N. Vi träffades så småningom livs levande också och tycker uppstod. Minst sagt!

Vi bodde långt ifrån varandra och fick inte ses så ofta i verkligheten men hade daglig kontakt via nätet och telefonen.

Men lite drygt 1½ år senare hände något. Exakt vad vet jag inte säkert än idag. Men jag började få känslan att hennes intresse för mig var på upphällningen och lite senare började det hända att när vi pratat via MSN Messenger (det som mumera är Skype) fick jag en så stark drift att hämta mammas foto och stå med det i handen och se på det i kanske en minut.

Jag berättade detta för M nästan gång vi pratade på nätet och frågade henne om hon tröttnat på mig. Men det förnekade hon väldigt bestämt. Min känsla fanns dock kvar ända till uppbrottet till sist kom.

Mina farhågor besannades och förhållandet tog slut. Och jag höll ganska tyst om hur jag upplevt att mamma kanske försökte varna mig för vad som var på väg att hända. Tänkte dock ganska mycket själv på det.

Och efter att slutet var ett faktum så upphörde den där driften att titta på och prata med bröllopsbilden. Är inte det också lite underligt?

Till hösten kommer Christoffer Norén hit till stan för en storseans i samma lokal där jag såg Terry Evans två gånger under år 2006. Så jag börjar fundera på att försöka skaffa en biljett och gå dit och delta.

Se där, jag KAN ju skriva om annat än Trump, Telia, SD och Timrå IK.

Som jag skrev en bit upp blir jag glad om ni skriver några rader och kommenterar. Och det behöver inte vara så att ni tror på övernaturligheter, ni får precis lika gärna sabla ner allt sånt som trams. Alla kommentarer är välkomna så länge man inte är direkt otrevlig eller ohyfsad.

Det händer dock ytterst sällan och om det gör det så publicerar jag inte den kommentaren.

Därmed ska jag önska er en underbar tisdag i Skeborkvarn, Ljungaverk, Torsby och på Tjörn.

Ha det gott nu tills vi ses nästa gång! Så gott ni nu kan...