Tankar och betraktelser från en amatörfilosof

God onsdagförmiddag på er, folk och fä! Mitt i veckan, kan man väl säga.

Töväder igår men idag ligger kvicksilvret under nollan igen och då Thea och jag gick morgonrundan yrde det lite snö i luften. Men det är ju fullt normalt för årstiden när man bor på Sveriges midja.

Såg nyss att värdet på Elon Musks aktieportfölj hade sjunkit med 23 miljarder dollar över bara en dag. Så det är ju tur att det inte drabbar någon fattig stackare!

Men svider gör det säkert för Teslas grundare och huvudägare. USA och världen talar till Elon på det språk som Elkon förstår allra bäst. Genom pengarna!

Och världen och USA slår honom där det gör som allra ondast också. Rakt i bankkontot!

Och jag tycker inte ett dugg synd om honom. Tvärtom så förfaller jag till skadeglädje över det och hoppas att det håller i sig. Tycker att han bara får skörda vad han har sått tillsammans med Trump.

För Trump och hans entourage har ju tydligen en plan att berika USA genom att sätta strafftullar på mängder av utlandsproducerade varor. Men att omvärlden kunde slå tillbaka hade de visst aldrig funderat över.

På FB har det redan startats grupper där syftet är att få så många som möjligt att bojkotta USA med plånboken så långt det går. Inte köpa amerikanska bilar eller äta på McDonalds. Välja Espresso House istället för Starbucks när vi tar en kaffe på stan. Coca Cola och Pepsi kan vi byta ut mot våra egna läskedrycker.

Nu köper jag så gott som aldrig läsk överhuvudtaget men om jag gör så blir det nåt annat än de amerikanska. Inte heller kommer jag att äta på "Donken" eller fika på Starbucks.

Och någon Tesla kommer jag absolut inte att köoa. Inte ens om Eurojackpoten går in på fredag och jag vinner de 803 miljoner kronor som just nu ligger där. Och jag hoppas att så många som möjligt gör detsamma.

Skulle detta få stor genomslagskraft i Sverige och EU kanske Elon och Donald tvingas att tänka om lite.

Efter en hjälteinsats i Växjö av mina rödvita krigare i Timrå IK igår kväll slutade man på en femteplats i SHL 2024-225.

Så nu är det spelledigt i en vecka innan man får möta Frölunda i bast-av-sju kvartsfinaler.

Hur det går törs jag inte tippa men håller drömmen levande om högre höjder än så.

Sen måste jag ju återkomma till den där Mellon som jag inte tittade på. Efter alla små blänkare jag sett på Facebook letade jag upp vinnarlåten på Youtube och måste säga att för första gången på åratal så gillar jag verkligen Sveriges bidrag. Och att döma av alla de reaktions-videos som också finns på "Tuben" verkar det som att hela Europa också gillar KAJ, som den finska gruppen heter. Så risken är nog rätt stor att ni och jag måste vara med och betala för ESC-finalen nästa år via skattsedeln...

Och Farmen rullar på och storbonden passade på att lura sina medtävlande lite igår och töja lite på uppdragen som Vincent gav henne. Annars hände väl inte så mycket igår men det är ju trevligt att få se sommarväder och gröna träd i alla fall. Det påminner ju lite om att det bara är lite drygt tre månader till midsommar.

Så härda ut, kära ordbrukare i Tylösand, Åmal, Gullspång och Åmsele.

Det kommer en vår! Och en sommar! I år också!

Jag lovar!

Det kom igår. Och fortsatte komma under kvällen och natten. Bakslaget, alltså.

Det där bakslaget som kommer nästan varje år då man börjar hoppas på vår och värme. Igår morde då vi gick ut för dagens första lilla kissrunda, Thea och jag, var det bara lite kvar av plovallarna med snö som snöröjarna har skapat.

Annars var gräsmattorna framme och gator och gångvägar snö- och isfria.

Men mitt på dagen igår fick visst Kung Bore för sig att göra comeback på mina breddgrader. Och med norrlandsmått kan man väl inte säga att det kom så där vådliga mängder, en knapp decimeter kanske.

Men det är ju inte det man vill ha så här års. Nu har vi ju haft vinter rätt länge så nu vill man bli av med snön och ersätta den med tussilago och sen vitsippor.

Nu vet jag ju att vi lär få vänta i en dryg månad till innan det vita på marken är vårblommor och inte snö.

Så nu är åter hela nejden täckt av ett lager blötsnö. Som väl kanske smälter bort igen ganska fort för nu tittar solen fram och plusgrader var det redan vid vår morgonpromenad så kanske blir det kortvarigt.

Från Farmen fick Niclas åka hem igår. Besegrad i sågningstävlan av kaxpellen Adam. Som väl knappast blir mindre självsäker av vinsten igår.

Niclas däremot har gjort ett väldigt sympatiskt intryck på mig som en hederlig och ärlig människa med principer, vilket jag respekterar mycket. Men i en sån där tävling är det inte de egenskaperna som leder till seger eller ens till finalen. Där gäller det att ha ett rymligt samvete och vara medveten om att allla de andra också har det.

Samma sak varje år att deltagarna står inför bara kamerorna och berättar hus smarta de är med sina planer på att lura den eller den eller att "skicka hem" de andra en efter en.

Märkligt att de, varje år, lyckas hitta så många människor som tror på riktigt att de själva är aningen smartare än sina motspelare och att just deras egna planer är så mycket fiffigare än alla andras.

Vinnareb igår, Adam, är en av dessa och därför unnar jag inte rikitgt honom att vinna. Och tror heller inte att han kommer att göra det. 

Kanske visar det sig att gängets "morsa", äldsta deltagaren, Marika, spelade smartast genom att hålla sig väl med alla och delta i alla paakter som fanns.

Några veckor återstår väl ännu och jag kan inte ens gissa vilka som står där i final till sist. 

Men... den som lever får se.

Måndag råder över landet och världen. Och eftersom det blev enkel vardagsmat igår i form av matrester från frysen så har jag plockat fram en liten bit fläskfilé som jag tänkte skiva upp och lägga i grillpannan sen.

Till den blir det stekt potatis eller kanske pommes i airfryern och beasås till det.

Ha nu en underbar måndag, kära ordbrukare i Bastuträsk, Smygehuk, Sigtuna och Liatorp.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...

 

Igår had ejag glädjen och lyckan att få träffa båda mina fina barnbarn tillsammans och även deras respektive föräldrar. Det är storkusinen Luis till vänster med de mörka lockarna. Han fyller ett helt år om 13 dagar.

Till höger sitter "lillpojken" Samuel (som jag är farfar till) mellan sin pappas jeansklädda ben.

Han är fem månader yngre än Luis men är, trots det, lite större till formatet. Men på grabbarnas utveckling och förmågor är det ändå rätt tydligt vem som är storpojke repsektive lillpojke.

Fina och charmiga är de dock, bägge två.

Exfrun ordnade middag för mig och tre ac cåra barn. Vår äldsta dotter bor i Stickholm och det ligger ju lite avsides. Så förutom henne var hela ursprungsfamiljen samlad till mat och samvaro.

Samuel var väldigt reserverad mot mig först. Det räckte att jag tittade på honom och sa några ord så skrynklade han ihop ansiktet och började gråta medan han vände sig mot sin mamma för att få stöd och tröst.

Men innan jag åkte hem lät han mig hålla honom i knäet och småprata med honom en stund.

Stolt morfar ocg farfar som jag är så visar jag upp några fler bilder oclså. Bara för att skryta lite.

     

Gillar särskilt den nedersta där Luis använder sin lilla kusin som ridhäst. Båda var härliigt nyfikna på varandra att det var en fröjs att se. Även om de ännu är ganska små så ser man att de förstår skillnaden mellan barn och vuxna.

Så nu inväntar jag dagen då båda är på benen så de kan springa omkring och härja runt med varandra då de ses.

På lite längre sikt hoppas jag att få vara med så länge som möjligt och se dem växa upp.

Att få följa dem genom barndom, tonår och ungdom vore ju en nåd att stilla bedja om.

Hemma igen såg jag det som återstod av säsongens sista s"urströmmingsderby". D.v.s match mellan Timrå och länsgrannen Modo i Örnsköldsvik. OCH SÅ TALAR VI INTE MER OM DEN SAKEN!!!

Ni förtsår säkert hur det gick av raderna ovan. Inte bra alls, alltså.

Sen underlät jag, min vana trogen, att se en enda sekund av Mellon. Den intresserar mig inte ett skvatt.

Vilket kanske kan tyckas märkligt med tanke på hur stort jag tyckte att detta evenemanget var i unga år. Då vet det nåt jag såg fram emot och längtade till. Och när dagen väl var inne såg man alltid till att ha nåt gott att tugga på samt nåt gott att dricka framför TV;n.

Men när hockeymatchen var över hamnade jag på Youtube istället och hittade en hel del där som jag tyckte var mycket mer underhållande än spektaklet i TV.

Ändå vet jag, som alla år, att rätt låt vann. Det är nämligen ALLTID rätt låt som vinner. Dem som får flest röster!

Svårare än så är det ju inte. 

Och då har jag inte ens en aning om hur varken vinnarlåten eller någon av förlorarna låter. Däremot vet jag, via rubriker i våra två största skvallerblaskor (AB och Expressen) att tydligen både Måns Zelmerlöv och något eom hette Dolly Style var i tårar av förtvivlan efteråt.

Och det kan jag väl tycke låter lite överdramatiskt. Men det kanske bara är tidningarnas sätt att vinkla saken.

Kommer jag att se den stora Europafinalen i maj då? Möjligt men jag tvivlar på det.

Därmed tillönskar jag min lilla men naggande goda läsekrets en fortsatt angenäm söndag i Sibbhult, Askim, Lillpite och Siljansnäs. Eller var ni nu framlever era dagar...

Vi ses!

I vart fall är sannolikheten för det ganska stor...

Finns det egentligen några "fula ord"? Benämningen för i alla fall mina tankar i de där orden som nan redan i tidig barndom fick lära sig att de var "aja-baja". De där som man visste att man blev skarpt tillrätttavisad om vuxna hörde en säga dem. Men som de flesta ungar använde sinsemellan för  deras laddnings skull.

Allt som är lite förbjudet blir ju också lite spännande för barn. 

Som vuxen förväntas man ju ha så mycket hyfs att man undvikar könsord och svordomar i möjligaste mån.

Utom när de verkligen behövs.

Men istället lär vi oss en annan laddning av andra ord som är helt legitima. Men vad de står för kan ju skapa obehag inom oss på olika sätt. Jag tänker på ord som restskatt, ombesiktning, rotfyllning, parkeringsböter eller telefonköer.

Dessa är ju fullt legitima att använda i tal och skrift men kan ändå representera nåt vi förknippar med obehag på något vis.

För vissa människor är även Skatteverket ett sånt ord. Men just för mig, just idag, är det väldigt positivt laddat.

När jag vaknade imorse och lossade telefonen från laddkabeln tändes skärmen upp och jag såg att jag hade ett nytt brev i Kivra. Från just Skatteverket.

Och så fort jag hade ögnat igenom det och min självdeklaration (som var deras ärende till mig) så var liksom dagen räddad. Jag visste att det blir pengar tillbaka i april men det blev rätt mycket mer än jag trodde.

Så det ljusnade liksom vid min horisont efter att jag sett siffrorna.

Det gäller ju att ta vara på glädjeämnena i dessa tider med oro i världen och regeringar som bara vill berika de som redan lever i ett rent snuskigt överflöd medan vi andra får vända på varje krona för att hanka oss fram någorlunda.

Ett annat glädjeämne fick jag uppleva igår då jag bjöds hem på middag  till exfrun, där yngsta dottern bor medan hon är här och hälsar på.

Dotra bjöd på kycklinggryta med soltorkade tomater och basilika. Väldigt gott!

Men det allra bästa var ändå att få träffa hennes lilla underverk, Luis. Mitt äldsta barnarn som snart blir ett helt år gammal. De var här i januari och som varje gång häpnade jag över hur mycket han vuxit och utvecklats sedan förra gången vi sågs. 

 

Redan stor kille och det är inte fråga om så lång tid innan han är på benen också. Så jag förvarande hans mamma om att sen är det slut på friden.

För det är ju så med småbarn att först kämpar vi för att lära dem gå och läar dem prata. Mem sen vill vi att de ska kunna sitta stilla och vara tysta. Är´nt´ e könstut"?

Nu är ju det där påståendet lite tillyxat men det ligger ju en hel del sanning i det ändå.

Nu hoppas jag att Luis inte alls är varken stilla eller tyst. Utom när han sover förstås.

För aktiva barn är ju ett friskhetstecken. Ett friskt barn sitter inte stilla och är tyst utan far omkring som en liten iller och vill upptäcka världen på alla sätt som finns.

Därför behöver det också fråga saker hela tiden.

Och då är det vår uppgift som vuxna att försöka ge bra svar på de där frågorna. Och förmedla vidare våra egna erfarenheter och lärdomar i kraft av vår mer mogna ålder och visdom (förhoppningsvis).

Men kan man inte gå så kan man ändå krypa och det gjorde han i raktfart minsann. Han hade rätt nyligen kommit på att jaga sin egen skugga på golvet och då gick det undan, vill jag lova.

Äta själv har han också lärt sig, om än mest med händerna. Men det funkar ju och små händer kan man tvätta.

Liksom kläder och annat där spillet landar medan man förfinar tekninken till perfektion.

Torsdag råder över världen och jag har tagit fram ännu en pyts av min hemkokta ärtsoppa att ha till middag idag.

Och f-n vet om jag inte ska ta och röra ihop en pannkakksmet också och unna mig ett par pannkakor som dessert.

Sen kommer kvällen med hockey framför datorn. Jag är så tacksam för dessa piratsajter där jag kan se alla matcher utan kostnad. Låt vara att det ibland sker utan kommentatorsrösten och även helt utan ljud ibland.

Men för det mesta funkar det ju faktiskt helt ok även om man kan få logga ut och in igen ibland när det liksom hänger sig på nåt sätt. Gratis är ju alltid gott!

Ett annat glädjeämne idag var när jag kollade SMHI-appen på min telefon och såg att det var hela nio plusgrader ute. Så jag lämnade fleecetröjan hemma när Thea och jag begick morgonpromenad för nån timme sedan,

Snön har farit väldigt illa de senaste dagarna och meterhöga drivor har sjunkit ihop till någon enstaka decometer.

Härligt! Även om jag vet att det kan komma både ett och flera bakslag med både snö och kyla i minst en månad till.

Så njut av våren eller föraningen om den medan ni kan, kära ordbrukare. Bara drygt 3 månader till midsommar!

Så försök att härda ut för bättre tider är i antågande i Ljusnarberg, Akalla, Bromölla och Timmernabben.

Vi ses!

Det börjar, som man säger, att dra ihop sig i årets upplaga av Farmen. Och precis som varje  tidigare årgång så hhäpnar jag över hur liten beredskap deltagarna har för oförutsedda händelser.

Årets kaxpelle nummer ett tycker jag är Micke, tätt följd av Adam. Micke var storbonde i förra veckan men misslyckades med uppdragen.

Att deras egenbyggda rökanläggning brann upp två gånger är väl en sak. Men att de, under hans ansvar, valde att inte ens försöka ta hand om köttet från slakten förstår jag att Wincent underkände dem för.

Tänk er en bonde för 150 år sen vars anställda hade följt hans instruktioner så illa att kanske 100 kg mat förstördes och måste slängas. Då hade nog hästpiskan kommit fram och han hade väl jagat dem alla till skogs eller nåt.

För salt hade de ju och åtminstone någon i gruppen borde väl ha kunnat räkna ut att även om man inte kan röka köttet så kan man salta in det så att det håller sig längre.

Ändå beklagade sig storbonden och tyckte att Wincent var orättvis.

Och strax innan Tinget fick Micke också veta att bästisen och närmaste vapendragaren Robert lämnat tävlingen och ålkt hem av personliga skäl. Vilket knäckte honom ännu mer och blev hans ursäkt för att han inte vann Tinget.

Jag tänker liksom att den som anmäler sig till den där såpan måste väl ha sett åtminstone någon tidigare årgång.

Och därmed borde man ha lärt sig att ha en beredskap för att saker och ting kan hända som omkullkastar ens planer.

Det kan ju vara att någon själv hoppar av och åker hem. Det kan också vara att produktionen rätt som det är ändrar reglerna på något sätt mot  tidigare säsonger.

Det kan också vara att den där polaren man litar blint på har en annan pakt som den är med i och hugger en i ryggen när tillfälle ges. Vet inte hur många vi fått se som suttit och grinat över svek från medtävlande.

Har sagt det förr men det tål att sägas igen: Den enda man ska lita på om man är med i en sån tävling är sig själv.

Man tävlar om en halv miljon. Som visserligen man får skatta för men nog blir det en rätt bra slant kvar också.

Mot den bakgrunden borde alla fatta att man inte är den enda som gör planer, paktar, lovar och sviker sina löften.

Ändå är nästan alla totalt oförberedda när de drabbas.

Annars tycker jag att årets besättning på Farm och Torp är en ganska beige samling. Inga såna där jättestarka profiler som sticker ut.

Visst finns det, även i år, några egon som inte riktigt motsvarar personernas kompetens och engagemang. Men ingen sådär extremt osympatisk att man bara väntar på skadeglädjen som kommer när de åker ut.

Jag gillar Niklas och jag gillar både Sofia, Marika och  hon som fick en frisläng när Robban stack (minns inte namnet just nu). Men alla är ändå ganska sympatiska så jag har inget ont öga till någon det här året.

Så det får väl gå som det går, jag har ingen solklar favorit. Om jag ska tro och gissa så misstänker jag att Micke kanske tar sig till finalen liksom Sofia.

Idag är en glädjens dag för idag kommer min lilljänta hem till Sundsvall för några dagar. Och har förstås Luis med sig, mitt äldsta barnbarn som snart blir ett helt år gammal. De sitter just nu på tåget från Småland.

Min fyrbenta lilljänta snarkar bakom mig på min säng, som hon brukar på förmiddagarna. Framåt 14-tiden tänkte jag ta henne med på promenad nere på strandpromenaden som finns här nedanför.

Förhoppningsvis är den isfri precis som gator och trottoarer efter en veckas töväder. Det är t.o.m så att gräsmattorna börjar titta fram så smått.

Men vår? Nej, det dröjer allt några veckor till innan jag vågar börja hoppas på det på allvar.

I frysen hittade jag igår en matlåda innehållande revbensspjäll med grönpepparsås som fått tina i kylen över natten och blir till middag senare idag ihop med stekt potatis och kokta morötter.

Sen när kvällen kommer är det ännu en sån där hockeynatch där jag inte riktigt vågar hoppas på vinst för mitt favooritlag.

Timrå möter SKellefteå på bortaplan. Och även om de liger lite under oss i tabellen så är det tufft motstånd och Timrå brukar ha svårt att vinna borta mot dem. Så allt annat än noll poäng är en framgång i mina ögon.

Därmed har jag väl svamlat klart för den här gången och avslutar med att önska mina kära ordbrukare en fin tisdag.

Ta det lugnt med de bruna bönorna och semlorna i Grythyttan, Liatorp, Abisko och Vedevåg.

Vi ses! Nån gång...