Tankar och betraktelser från en amatörfilosof

Det börjar, som man säger, att dra ihop sig i årets upplaga av Farmen. Och precis som varje  tidigare årgång så hhäpnar jag över hur liten beredskap deltagarna har för oförutsedda händelser.

Årets kaxpelle nummer ett tycker jag är Micke, tätt följd av Adam. Micke var storbonde i förra veckan men misslyckades med uppdragen.

Att deras egenbyggda rökanläggning brann upp två gånger är väl en sak. Men att de, under hans ansvar, valde att inte ens försöka ta hand om köttet från slakten förstår jag att Wincent underkände dem för.

Tänk er en bonde för 150 år sen vars anställda hade följt hans instruktioner så illa att kanske 100 kg mat förstördes och måste slängas. Då hade nog hästpiskan kommit fram och han hade väl jagat dem alla till skogs eller nåt.

För salt hade de ju och åtminstone någon i gruppen borde väl ha kunnat räkna ut att även om man inte kan röka köttet så kan man salta in det så att det håller sig längre.

Ändå beklagade sig storbonden och tyckte att Wincent var orättvis.

Och strax innan Tinget fick Micke också veta att bästisen och närmaste vapendragaren Robert lämnat tävlingen och ålkt hem av personliga skäl. Vilket knäckte honom ännu mer och blev hans ursäkt för att han inte vann Tinget.

Jag tänker liksom att den som anmäler sig till den där såpan måste väl ha sett åtminstone någon tidigare årgång.

Och därmed borde man ha lärt sig att ha en beredskap för att saker och ting kan hända som omkullkastar ens planer.

Det kan ju vara att någon själv hoppar av och åker hem. Det kan också vara att produktionen rätt som det är ändrar reglerna på något sätt mot  tidigare säsonger.

Det kan också vara att den där polaren man litar blint på har en annan pakt som den är med i och hugger en i ryggen när tillfälle ges. Vet inte hur många vi fått se som suttit och grinat över svek från medtävlande.

Har sagt det förr men det tål att sägas igen: Den enda man ska lita på om man är med i en sån tävling är sig själv.

Man tävlar om en halv miljon. Som visserligen man får skatta för men nog blir det en rätt bra slant kvar också.

Mot den bakgrunden borde alla fatta att man inte är den enda som gör planer, paktar, lovar och sviker sina löften.

Ändå är nästan alla totalt oförberedda när de drabbas.

Annars tycker jag att årets besättning på Farm och Torp är en ganska beige samling. Inga såna där jättestarka profiler som sticker ut.

Visst finns det, även i år, några egon som inte riktigt motsvarar personernas kompetens och engagemang. Men ingen sådär extremt osympatisk att man bara väntar på skadeglädjen som kommer när de åker ut.

Jag gillar Niklas och jag gillar både Sofia, Marika och  hon som fick en frisläng när Robban stack (minns inte namnet just nu). Men alla är ändå ganska sympatiska så jag har inget ont öga till någon det här året.

Så det får väl gå som det går, jag har ingen solklar favorit. Om jag ska tro och gissa så misstänker jag att Micke kanske tar sig till finalen liksom Sofia.

Idag är en glädjens dag för idag kommer min lilljänta hem till Sundsvall för några dagar. Och har förstås Luis med sig, mitt äldsta barnbarn som snart blir ett helt år gammal. De sitter just nu på tåget från Småland.

Min fyrbenta lilljänta snarkar bakom mig på min säng, som hon brukar på förmiddagarna. Framåt 14-tiden tänkte jag ta henne med på promenad nere på strandpromenaden som finns här nedanför.

Förhoppningsvis är den isfri precis som gator och trottoarer efter en veckas töväder. Det är t.o.m så att gräsmattorna börjar titta fram så smått.

Men vår? Nej, det dröjer allt några veckor till innan jag vågar börja hoppas på det på allvar.

I frysen hittade jag igår en matlåda innehållande revbensspjäll med grönpepparsås som fått tina i kylen över natten och blir till middag senare idag ihop med stekt potatis och kokta morötter.

Sen när kvällen kommer är det ännu en sån där hockeynatch där jag inte riktigt vågar hoppas på vinst för mitt favooritlag.

Timrå möter SKellefteå på bortaplan. Och även om de liger lite under oss i tabellen så är det tufft motstånd och Timrå brukar ha svårt att vinna borta mot dem. Så allt annat än noll poäng är en framgång i mina ögon.

Därmed har jag väl svamlat klart för den här gången och avslutar med att önska mina kära ordbrukare en fin tisdag.

Ta det lugnt med de bruna bönorna och semlorna i Grythyttan, Liatorp, Abisko och Vedevåg.

Vi ses! Nån gång...

Go´lördagkväll på er, kära ordbrukare i slott och koja världen över. Hoppas ni har haft en bra dag och att den fortsätter i samma spår. Själv har jag haft en dag som vilken som helst, i stort sett.

Med dett litet kort undantag. i förmiddags.

Då jag efteråt konstaterade att ibland är käften snabbare än tanken.

Den medvetna tanken, menar jag förstås då. För allt vi säger har ju hjärnan hittat på innan den skickar ut det genom munnen. Men då och då händer det att jag blir förvånad över min egen spontanitet.

Det ringde på dörren i förmiddags och Thea satte igång att skälla för att tala om att här finns det vakthund.

I tittögat såg jag en man, 35-40 år ungefär, som jag inte kände igen.

Aha, en försäljare , tänkte jag. Men glätade ändå på dörren såpass att jag såg honom men utan att Thea kunde ta sig ut i trapphuset. Då sa han sitt namn och berättade att han kom från Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga.

Sen tog han fram försäljarleendet och frågade mig om jag hade hittat Jesus.

DÅ... slog min spontanitet klorna i mig och svaret lämnade mina läppar innan jag hann hejda mig.

"Nej, ärligt talat så visste jag inte ens att han var försvunnen. Så jag har inte ens letat", sa jag.

Jag hade velat bita av mig tungan först för jag blev lite rädd att han skulle bli sårad, ta illa upp.

För även om jag inte precis uppskattar såna dörrplingare så är de ju människor ändå och man ska försöka behandla alla med respekt.

Men den här mormonen var tydligen en mormon med humor för han skrattade och fortsatte med att fråga om han fick komma in och tala med muig en stund om bibeln.

Men så dags hade jag väl återfått förståndet så jag sa som det var att det vore bortkastad möda eftersom jag inte är intresserad. 

"Så du får söka vidare", lade jag till innan jag stängde dörren.

Det var väldigt länge sedan jag hade påhälsning av religiösa sekter. Det var mycket mer vanligt i mina yngre år. 

Då handlade det oftast om Jehovas vittnen som var väldigt offensiva även om deras missionärer ofta var små tanter med knut i nacken och ville överlämna sina små pamfletter eller sälja böcker.

En gång när jag var i tjugoårsåldern ringde just en sån liten tant med jsut en sån knut i nacken på min dörr bara nån timme efter att jag somnat efter ett fruktansväårt nattskift.

Jehovas på den tiden fick lära sig att så fort folk öppnade dörren skulle de ta ett steg framåt. Då var tanken att den som öppnat skulle ta ett steg tillbaka på ren reflex och då skulle de sätta ena foten i dörröppningen.

Den här lilla damen nöjde sig inte med att ringa ett pling eller två på min dörr. Nej, hon stod där och matade slag på slag med handen mot min dörrklocka i säkert en halv minut.

Heligt förbannad klev jag ur sängen och hängde på mig morgonrocken innan jag gick för att vad det var för idiot som tokringde på dörren.

Trodde väl då att det var nån bekant som ville småjävlas på skoj. Eller nån granne som skulle varna mig att det brann i huset Men då hade jag inget sånt där titt-hål i dörren.

Så jag öppnade och tanten klev fram. Som hon lärt sig. Och jag backade, precis som hon ville. Sen satte hon foten i dörrspringan och frågade om jag hade mamma elller pappa hemma. 

Nej, sa jag, Det är bara jag som bor här och jag har jobbat nattskift och behöver sova.

Då satte hon upp handen för att tysta mig och sa till mig väldigt bestämt att det fanns nåt jag behövde ännu mer. Nämligen att släppa in Jesus i mitt liv om jag inte redan hade gjort det.

Då var det jag som härmade och satte upp min hand innan jag spände ögonen i henne.

"Nu tänker jag stänga den här dörren och gå tillbaka till min säng. Och om du är förtjust i den där foten på min tröskel så råder jag dig att ta bort den för annars kan du göra dig illa!", sa jag med illa behårskad ilska.

Då kelv det fram en annan tant som stått och lurat bakom dörren men den första tog ändå bort foten och jag stängde och låste. Men jag hörde genom brevlådan hur de pratade med varandra.

-Tror du han blev arg?

-Det lät nästan så. Men vi gör ju Guds arbete så vi gjorde ju inget fel

Mer än så brydde jag mig inte om att lyssna på och jag såg dem aldrig igen.

Däremot har det flera gånger kommit andra från samma sekt och velat sälja sina skrifter eller skänka dem till mig.

Jag tackar dock alltid nej för jag tänker att de kanske antecknar vilka som tar emot dem och inte och sen gör återbesök för att diskutera innehållet i deras broschyrer.

Mormonerna däremot har aldrig förut kommit och ringt på dörren hos mig. Däremot minns jag att på 80-talet såg man dem ganska ofta.

Det var, på den tiden, unga amerikanska män som skickats hit för en viss tid för att missionera.

Och de var enkla att känna igen för de bar alltid svart kostym, vitt skjorta och svart slips. Och den klädseln tog mina jämnåriga bara på sig för begravningar eller andra väldigt högtidliga evenemang.

Dessutom åkte de alltid omkring på gamla miltärcyklar som man då kunde köpa för väldigt lite pengar på den tidens ÖoB. Eller Överskottsbolaget som det väl hette förr.

På den tidedn sålde deras butiker även överflödet av kronans konserver. Men det var länge sen jag såg nåt sånt på ÖoB av idag.

Kronans leverpastej på plåtburk var t.ex en höjdare liksom deras chokladkakor och det vi i lumpen kallade pansarkex. Tjocka och svårtuggade kex som kryllade av kolhydrater för att ge soldaterna mycket näring för liten vikt.

Även kronasns begagnade kläder kunde man köpa där. Idag är de väl ungefär som nåt mellanting mellan Rusta och Dollar Store ungefär. Allt möjligt jox men till lite lägre priser än hos övriga handeln.

Imorgon är det söndag. Och inte vilken söndag som helst utan första söndagen i mars. Vasaloppssöndagen alltså!

Och för 67;e gången lyckades jag låta bli att anmäla mig i år också.

Jag är djupt övertygad om att nio mils skidåkning avnjuts bäst i en skön soffa via TV;n.

Det gäller förresten all skidåkning. Både den horisontella och den mer vertikala där grenarna heter t.ex slalom och störtlopp.

Längesen de hittade på nya grenar inom utförsåkningen, tycker jag. Börjar det inte bli dags att även de hittar på lite nyheter som längskiddåkarna gjort under många år nu. Det är sprint, mix stafett och masstart.

Tänk er en masstart i störtlopp till exempel!
Eller backhoppnings-skeetskytte! Nån kan väl uppfinna en manick som skjuter ut en lerduva i samma sekund som åkaren lämnar startbacken. Denne ska då ta geväret från ryggen, skjuta lerduvan och sen hinna sätta tillbaka bössan på ryggen innan man landar.

ELler varför inte terrängbowling i skidbacke. Med mass-start även där. Så man kan kroccka undan de andras klot innan de kommer fram till käglorna som står längst ner.

Tänk bara så många sporter som ingen ännu hittat på. Och alla sporter som bara finns på nån enstaka liten plats eller bara i ett eller några få länder.

I norra Finland men även i delar av svenska Tornedalen tävlas det en gång per år i kärringkånk där en man ska bära en kvinna på ryggen en viss sträcka på tid.

Mig veterligen finns dock ingen kvinnlig variant av denna idrott.

Men jag har nog heller aldrig sett kvinnor tävla i backhoppning vad jag kan minnas. Är det bara jag som ha missat det eller får inte tjejer hålla på med det?

Det kanske är en sån där sport som bara män är dumma nog att ägna sig åt. Frågan är om jag ens under pistolhot skulle ens föfrsöka mig på att störta nedför en sån där hoppbacke på skidor.

Nej, då hade jag nog svarat att då får de hellre skjuta mig för om jag skulle överleva hoppet på skidor så skulle jag säkerligen skada mig såpass illa att livet knappast hade samma värde efteråt.

Men så länge det finns soffor, fåtöljer och TV så kan jag ju ägna mig åt vilka sporter som helst. Som åskådare och självutnämnd expert som genast kan tala om vad de gjorde för fel, de som inte vann.

Lite som med Postkodmiljonären. Man sitter där och hör de enkla 5-6 första frågorna och häpnar ibland över hur lite den tävlande kan. Eller hur mycket. Det händer också.

Nej, jag får nog nöja mig med att titta på när andra gör allt det där som jag inte själv duger till och inskränka mitt eget idrottande till hundpromenaderna och Quiz planet och Word Blitz på Facebook.

Ursäkta, hörde jag fel? Är det inte idrotter?

Varör inte?

Schackförbundet ingår ju i riksidrottsförbundet så om schack är en sport så är det mycket annat som också borde räknas dit. Som patiens, Fia med knuff eller Svälta räv.

Har jag fel? Rätta mig gärna i så fall.

Inte hade jag mycket att säga idag men nog fasen har jag totat ihop ett långt inlägg ändå. Se där! Bloggning är ju också en sport. Kanske även ordbajseri... I så fall är jag ju också idrottsman.

Att skriva en lång text utan att ha nåt att säga kanske kan ses som en konstart i sig. Men idrott...?

Nja, jag är nog lite skeptisk ändå...

Du, stackare, som var dum nog att läsa ända hit ska jag alldeles strax befria från ditt lidande. Genom att önska fortsatt trevlig kväll och helg och säga att vi ses väl igem mär amdam faller på...

Idag tar februari farväl för den här gången. När vi vaknar imorgon bitti är det mars månad.

Det är min storebrors födelsedag, han fyller 75 år idag.

Det är även idag eller imorgon, beroende på hur man räknar, nio år sedan underbara sångerskan Josefin Nilsson lämnade livet. Hon dog på skottdagen den 29;e 2016 så därför skrev jag som jag gjorde ovan.

Men framför allt är det 39 år sedan Sveriges statsminister sköts ihjäl mitt i huvudstaden och vårt lands kanske största fiasko startade. Den så kallade Palme-utrednngen som i själva verket var en gigantisk mörkläggning.

Sommaren 2023 skrev jag en lång serie blogginlägg om min övertygelse om hur mordet gick till och vilka som låg bakom det. Jag ska absolut inte dra någon repris på det utan bara konstatera att jag både tror och inte tror likadant än idag.

Jag påstår fortfarande att den operativa delen, d.v.s planeringen och genomförandet av mordet gjordes av agenter från den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Däremot har jag förstått att det inte var deras regering som fattade det ursprungliga beslutet att Palme skulle röjas ur vägen. De var bara verktygen för betydligt mäktigare krafter.

Idag är jag övertygade om att ordern kom från Washington, USA. Det finns gott om belägg för att det var dåvarande vicepresidenten, George Bush den äldre, som gav ordern via CIA til sydafrikanerna.

Att det var USA som ytterst låg bakom mordet och att de utnyttjade Sydafrika för att göra "skitjobbet" åt dem.

Dels för att ingen skulle peka finger mot USA och anklaga dem för inblandning men även därför att Sydafrika var så beroende av deras support på så många sätt att de inte sa ifrån när "storebror" pekade ville få bort Palme.

De blev säkert också generöst belönade på ett eller annat sätt

Idag vet jag också att det varken började eller slutade med mordet på Olof. Fler människor har fått offra sina liv i spåren av mordet. Med stor säkerhet var också Lockerbie-attentatet något år senare också utfört av Sydafrika men beordrat från USA.

Målet för sprängningen av flygplanet över den skottska byn Lockebie var den svenske FN-diplomaten Berndt Carlsson Som man trodde var på väg att avslöja hela mörkläggningen och USA;s inblandad. Bomben som tog 270 liv. Både ombord och på marken under det.

Själva sprängladdnningen hade placerats i en kasettbandspelare som tillhörde Bernt C och var av samma typ som sydafikanska regimens yrkesmördare redan använt flera gånger både i sitt eget land och i världen.

Det har även framkommit att ett antal välbeställda amerikaner, både diplomater och förmöget folk, avbokat sin resa med den flighten bara dagar innan. Och att dessa biljetter sålts till amerikanska ungdomar som ville få komma hem över julen.

Det finns en hel massa andra händelser som kanske inte direkt hör ihop med vårt statsministermord men som ändå tydligt visar vad både Sydafrika och USA var kapabla till. Och inte tvekade att genomföra..

Den utlösande faktorn bakom beslutet att ta bort Olof Palme handlar, enligt min övertygelse, om fuffens som han hade för sig bakom ryggen på USA.

Under min bloggserie för snart två år sedan berättade jag bland annat om Sveriges relationer med Nato och dubbelspelet inför resten av världen med den spelade neutraliteten. Men det var inte det som var problemet.

Utan Palmes inblandning i olagliga vapenaffärer, framför allt med Iran via bulvaner först i Indonesien och senare i Malaysia.

Om detta berättar den svensk-amerikanske mannen Arnold Sundqvist i videolänken nedan.

Han var, på 80-talet, anställd som exportkontrollant för USA;s räkninge när det gällde vapen och krigsmateriel.

Intervjun är gjord av Swebb-TV. en kanal som jag annars inte har så mycket förtroende för. Men det finns gott om belägg för att Arnold talar sanning. Att allt han berättar har hänt i verkligheten.

Så se gärna videon om du är intresserad och tänk sen igenom om du fortfarande tror på "den ensamma galningen" eller om du inser att hela historien är så mycket större än vi kanske kan föreställa oss...

Klicka på länken nedan för att se videon.

https://swebbtv.se/w/3242f50e-c922-43fe-bbff-a71bd10cc257

Är ni kvar? Nå, vad tror ni? Finns det något i hans berättelse som inte känns trovärdigt?

Min övertygelse är att det var när Palme skickade Säpo efter Arnold som han definitivt undertecknade sin egen dödsdom. Jag tror att USA och Sydafrika redan hade skissat på en plan utifall att allt inte gick som man hoppades. Och när Säpo anhöll SUndqvist i sin utevaro fick amerikanerna nog och beslöt att nu fick det räcka.

Vad tror ni, kära ordbrukare? Tror nån på Christer Pettersson eller Sakndiamannen? Eller högerextrema snutar?

Jag vet i alla fall vad jag tror på.

Och hoppas att de har rätt, de som tror att Trumps öppning av arkiven hos CIA därborta i Amerika kommer att avslöja även den här sanningen ganska snart.

Den som lever får se...

Om någon eventuellt ororade sig att jag i fortsättningen skulle ändra mina inlägg och bara skriva om övernaturligheter eller spirtualitet så högg ni i sten, kan jag säga.

För idag är den vanliga gamla griniga surgubben tillbaka, lika förbannad som så många gånger förr. Och anledningen är en av de gamla vanliga.

Telefonköer!!!

Jamen, FY FAAAAN för telefonköer!

Just idag är det inte Telia-Felia som är föremålet för min irrtation utan min bank.

Förlåt, det där blev lite fel. Självklart är banken inte alls "min" utan jag menar den bank som jag gett förtroemdet att förvara mina stackars ynka slantar.

Och efter dagens evighetslånga väntan i deras telefonkö är jag än mer förbaskad på företags och myndigheters nonchalans mot dem man är satt att serva på bästa sätt.

"Just nu är det många som ringer. Men vi besvarar ditt samtal så fort vi kan!"

Så säger de både hos Swedbank (som jag personligen nyttjar) och på en väldig massa andra företag, myndigheter och institutioner i samhället.

Men det är ju, förihelvete, ALLTID "många som ringer"!!!

ALLTID!!!

Eller har jag fel? Rätta mig om jag har fel!

Och en gång per minut ungefär kommer den där rösten som säger om den frasen varannan gång och de övriga gångerna upplyser mig om att det fortfarande är samtal före....

"MEN DU BEHÅLLER DIN PLATS I KÖN!"

Tror fan det! Det vore väl den ultimata skandalen, det ultimata hånet om man inte fick göra det.

Det kanske bara är en tidsfråga innan vi får höra att samtalen lottas fram till växeln och har man tur så kan det gå fort. För att vi då ska hoppas på kortare väntan och lättare stå ut med att vänta i trekvart innan vi får tala med en levande människa.

Varje gång dessa köer drabbar mig berättar jag undantagslöst för den där levande människan vad jag tycker om deras köer och väntetider. Markerar att de just har stulit 45 minuter av min tid.

Men jag gör det på ett respektfullt sätt gentemot det öra där min röst går in i andra änden av telefonnätet och förklarar att jag inte alls är irriterad på den som person.

Kanske måste vi bli fler som gör det för att det ska bli nån ändring...?

Nej, egentligen tror jag inte att hjälper så värst. Swedbank, Telia, Försäkringskassan och alla andra med långa väntetider till telefonväxeln kommer att ändra på den saken den dag de tror att det finns pengar att tjäna på det.

Ändå har deras högsta chefer och ledare mage att påstå att kunderna är viktiga för dem.

I helvete heller, säger jag. Vi är viktiga när vi inbringar inkomster åt dem. Men när det kommer till att de ska hjälpa oss kunder tillrätta på ett eller annat sätt så får vi vackert vänta tills någon behagar svara.

Och det av EN enda anledning - att det lönar sig att ha det på det sättet!

Javisst, i teorin kan jag flytta mina stackars kronor till en annan bank eller köpa min telefoni, bredband och kabel-TV av någon annan. Men det är ju bara det att de är ju mer eller mindre likadana allihop!

ELler borde man starta nån Facebookgrupp för alla som blir arga när de tvingas vänta i telefonkö i mer än några minuter.

Totalt varade mitt samtal med Swebank idag i 1 timme och 11 minuter. Från det att jag började knappa in personnummer tills jag avslutade samtalet.

För när jag väl fick svar så skulle ju mina problem kollas upp och det skulle frågas kolleger och ett som annat och då blev mitt samtal placerat i vänteläge flera gånger. Vilket en sån där robotröst påminde mig om var femtondes sekund ungefär.

Allt var absolut inte bättre förr men en del var det definitivt. 

Jag gillade när man kunde ringa sitt lokala bankkkontor och få prata med någon som man visste hur de såg ut och vilken service man kunde förvänta sig.

För det är ju också något som har förändrats. I dessa enorma kundtjänstcentra är ju de som svarar helt anonyma och några drar sig inte ens för att vara rätt snorkiga och otreviga. Medan man förr visste att den kund som ringde förr eller senare kommer att sitta eller stå öga mot öga med en. Då bemödade man sig nog om lite bättre bemötande.

Men med dagens opersonliga, men mer lönsamma, arbetssätt har de inte alls det engagemanget som man tvingades ha när man mötte kunden i levande livet.

Mina tidigare bataljer med Telia gör att jag blir irriterad bara jag ser deras übertöntiga reklamsnuttar på TV ideligen. Nån nörd som blir nedstoppad i en kanon av "en svajig cirkus". någon som blir hängande från en bergvägg typ hundra meter över marken eller den där säkerhetslinan från rymkapseln lossnar ute i rymden och personen ifråga besviket utbrister att; "Det här är inte Telia!"

Då blir jag smått förbannad och önskar att jag kunde få göra en video med en parodi på deras idiotreklam. Men en människa som ringer deras kundtjänst och får svar omedelbart.

Denne skulle då utbrista i samma fras. Och därefter ett skelett i en stol med en telefon i handen och texten: "Lååånga väntetider i telefonkö! DET är Telia!".

Nej, kära ordbrukare, mot företag och myndigheter är vi alla små. Pyttesmå! De skiter totalt i vad vi tycker och tvekar inte en sekund att ljuga oss rakt in i örat när de försäkrar att de "gör allt de kan" för att korta köerna.

Hade jag gjort allt jag kan i 10-15 år med så klena resultat är väl frågan om jag inte skulle gå och köpa mig ett rep.

Vad jag menar med det kan säkert mina begåvade ordbrukare enkelt räkna ut helt själva så jag stannar där.

Bara en halvtimme kvar nu innan kvällens SHL match för Timrå börjar nere i Örebro

Ha en fin kväll tillsammans eller var för sig i Forshaga, Lycksele, Lövstabruk och Kortedala.

Och glöm för allt i världen inte att ALLTID klaga när du får vänta i fem minuter eller mer i telefonköer. Vi kanske inte kan förändra nåt men vi kan ändå tala om vad vi tycker om otyget.

Kanske ändå att droppen urholkar stenen...

God tisdagförmiddag på er, kära ordbrukare världen över. Hur mår mi idag? Hoppas att så många som  möjligt mår minst lika bra som jag själv och min fyrbenta sambo gör denna februaritisdag.

Februari är ju förresten på väg att lägga sig ned att dö för detta året och därrmed ge plats åt mars, den månad då stora delar av Sverige kan börja ana vårens ankomst.

Idag ska jag inte skriva ett ord om SD, Trump eller politik överhuvudtaget. Dagens blogginlägg blir dessutom fritt från hockey och annan idrott. 

Inte heller ska jag gnälla över priser, skatter eller skurkaktiga företag.

Nej, idag ska jag skriva om något HELT annat.

"Oknytt?" skrev jag som rubrik. Det betyder inte att jag har epokgörande nyheter om ok i allmänhet.

Inte ok-nytt, alltså utan jag menar sånt där som man inte riktigt kan förtså eller förklara med gängse vetenskaper.

Bilden nedan visar det vita skänkskåpet som jag har stående i hallen. På det ligger en liten duk och på den står en lampa som jag blev förtjust i vid ett besök på Rusta för några år sedan. Billig var den fast den, i mina ögon, var fin.

På var sida om den står två små ljuslyktor för värmeljus som jag tänder ibland om kvällarna.

I bildens nedre del skymtar en rufsig liten Thea och det finns en tanke med det som jag återkommer till.

 

Att Thea fick vara med är mest för att visa hur stort skåpet är jämfört med henne. För min första tanke imorse när jag möttes av synen på nästa bild var; "Hur i herrans namn tog hon sig dit upp och rev ner ljuslyktan?"

 

Just precis, en av dem stod på golvet då jag steg upp imorse. Och den där första tanken slog jag ju genast bort eftersom jag vet att hon inte har skuggan av en chans att ta sig dit upp.

Så hur hamnade den då där? Har jag gått i sömnen och rivit ner den själv?

Möjligt, kanske, även om jag absolut inte har någon historik som sömngångare.

Den där lilla glaskoppen är ganska bastant och tung för sin litenhet så det finns ingen möjlighet att vibrationer i huset kan ha fått den att falla till golvet. Den stod ju dessutom på en duk som ger större friktion än den släta ytan överst på möbeln där den stod. Plus att i så fall hade väl båda ramlat ner?

På översta bilden sysn ju också tydligt att ingen av lyktorna står nära kanten utan nästan mer mot mitten.

Så jag blev stående i ett ögonblick, häpet stirrande på ljuslyktan. Den stod dessutom helt upprätt och värmeljuset satt kvar i den. Vilket gjorde det hela ännu mer egendomligt.

I den stunden hände nåt som hänt förut även om det nu är många år sen sist. Jag fick för mig att gå in i vardagsrummet och titta på min vackra mammas brudfotografi som jag har stående i en hylla där.

 

Kvaliteten när man fotar av en inramad bild blir kanske inte den bästa men det bjuder jag på. Att hon var sagolikt vacker som brud syns ju ändå.

Jag plockade ner fotot och höll det i händerna medan jag småskrattande frågade; Är det du som är här och skojar med mig?

För det var faktiskt min första tanke sen jag konstaterat att Thea inte kunde ha med saken att göra. Att jag haft påhälsning från "andra sidan" av någon bortgången närstående.

Egentligen är jag ju en ganska rationell människa som borde vara mer tveksam till det där med andevärlden och andra sidan. Jag försöker ju alltid att hitta logiska förklaringar till allt.

Men samtidigt är jag fascinerad av andlighet och följde rätt länge "Det okända" på TV. Serien är väl nedlagd numera men det går ju repriser varje eftermiddag på vardagarna.

Dessa ser jag aldrig på men däremot har jag hittat ett medium som finns på Youtube och heter Christoffer Norén.

Det finns massor av videos från hans storseanser men även livesända evenemang där folk får kontakt via webkameran och får hälsningar från sina bortgångna närstående.

Jag ska bjuda på ett sådant klipp så den som själv är intresserad kan söka vidare och se mer av honom.

Den mannen är nog det första medium som imponerat mer på mig än självaste Terry Evans. Den sistnämnde såg jag ju livs levande vid två storseanser tillsammans med syrran och hennes dotter för nästan tjugo år sedan.

Jag säger absolut inte att ni ska tro eller inte tro på något av det här. Men min upplevelse från imorse är 100% sann och jag förstår fortfarande inte hur ljuslyktan kunde hamna på golvet.

Eller hur den, med en fallhöjd på över en meter, kunde landa upprätt med värmeljuset kvar på plats. Och då ska ni också veta att jag fingrade lite på det för att känna om det kanske satt fast i utläckt stearin som de ofta gör.

Men det gjorde det INTE. 

Så förslag om möjliga förklaringar mottages tacksamt i kommentarsfältet. För jag fattar absolut INGENTING!

Jag skrev ovan att jag pratat med bilden av mamma tidigare. Det kanske jag redan har berättat om nån gång men jag gör det igen ändå.

Det var på 00-talet då jag nyligen separerat från exfrun och hade träffat en tonårskärlek via nätet. Vi kallar henne N. Vi träffades så småningom livs levande också och tycker uppstod. Minst sagt!

Vi bodde långt ifrån varandra och fick inte ses så ofta i verkligheten men hade daglig kontakt via nätet och telefonen.

Men lite drygt 1½ år senare hände något. Exakt vad vet jag inte säkert än idag. Men jag började få känslan att hennes intresse för mig var på upphällningen och lite senare började det hända att när vi pratat via MSN Messenger (det som mumera är Skype) fick jag en så stark drift att hämta mammas foto och stå med det i handen och se på det i kanske en minut.

Jag berättade detta för M nästan gång vi pratade på nätet och frågade henne om hon tröttnat på mig. Men det förnekade hon väldigt bestämt. Min känsla fanns dock kvar ända till uppbrottet till sist kom.

Mina farhågor besannades och förhållandet tog slut. Och jag höll ganska tyst om hur jag upplevt att mamma kanske försökte varna mig för vad som var på väg att hända. Tänkte dock ganska mycket själv på det.

Och efter att slutet var ett faktum så upphörde den där driften att titta på och prata med bröllopsbilden. Är inte det också lite underligt?

Till hösten kommer Christoffer Norén hit till stan för en storseans i samma lokal där jag såg Terry Evans två gånger under år 2006. Så jag börjar fundera på att försöka skaffa en biljett och gå dit och delta.

Se där, jag KAN ju skriva om annat än Trump, Telia, SD och Timrå IK.

Som jag skrev en bit upp blir jag glad om ni skriver några rader och kommenterar. Och det behöver inte vara så att ni tror på övernaturligheter, ni får precis lika gärna sabla ner allt sånt som trams. Alla kommentarer är välkomna så länge man inte är direkt otrevlig eller ohyfsad.

Det händer dock ytterst sällan och om det gör det så publicerar jag inte den kommentaren.

Därmed ska jag önska er en underbar tisdag i Skeborkvarn, Ljungaverk, Torsby och på Tjörn.

Ha det gott nu tills vi ses nästa gång! Så gott ni nu kan...