Tankar och betraktelser från en amatörfilosof

Nya dag - nya möjligheter! Jamen, låt oss ändå försöka att se det så istället för tvärtom. Typ; Ny dag -nya helveten!

ATt det sen kanske ändå blir som det senare av citaten får vi väl i så fall tackla när vi märker att det barkar åt det hållet.

Men innan dess försöker vi hålla drömmen levande om en bättre värld. Eller bara om en bra dag.

För drömmar har vi väl alla, eller hur? Några drömmer om miljoner för att kunna köpa, om inte slott och herresäten så kanske en juste villa eller sommarstuga. Eller om att få byta ut den där skraltiga rishögen som vi använder för att transportera våra kropper till andra platser mot nåt nytt, glänsande och fräscht som går tyst och fint och imponerar på ens vänner och grannar.

Sen finns det ju så många som har mycket blygsammare drömmar än så. De som drömmer om tak över  huvudet, mat i magen och hela och rena kläder på kroppen.

Eller, som kanske han gör som jag skrev om igår, drömmer om att vetenskapen ska hitta botemedlet mot den dödliga sjukdom man har i sin kropp.

Och det är väl inte fel att ha en dröm, en vision om ett bättre liv, om att hitta den där stora villkorslösa kärleken.

Den har jag ju varenda dag, om så "bara" från en vit lurvtuss på fyra ben med en glatt viftande svans i bakänden och framtill en tunga som gärna slickar mina händer eller ansiktet om hon kommer åt.

Det är jag glad och tacksam över samt att jag, såvitt jag vet, är frisk och i ganska gott skick för min ålder.

Just idag är kanske drömmen att Timrå ska trotsa experternas förutsägelser och vinna kvällens hemmamatch mot serieledande Brynäs från Gävle. 

Lite av en derbymatch kan jag tycka eftersom det är ungefär lika långt dit som till Örnsköldsvik. Men Ö-vik ligger ju i samma län så det är väl därför som matcherna mot Modo kallas derbyn.

Brynäs har ju också trotsat experternas tips genom att, som nykomlingar från allsvenskan, dominera SHL hela vintern och de toppar fortfarande serien efter 43 spelade omgångar.

Men förra gången lagen möttes, då på deras hemmaplan, var det Timrå som vann. Så nog är det som Gunde brukar säga att "INGENTING är omöjligt"!

Hur som helst tänker jag hålla den drömmen levande så länge det går.

Men hur är det för de där som, till synes, har allt det där som andra bara drömmer om. Vad fantiserar miljardärer och biljonärer om. Vad önskar de sig?

Har Elon Musk t.ex några drömmar som inte ens hans rekordförmögenhet kan köpa?  Eller Amazon-grundaren Jeff Bezos som är nästan lika snuskigt förmögen som Musk? Vad har de för önskningar?

Slutsatsen måste väl bli att ingen egentligen blir lycklig av själva rikedomen. Det handlar nog mer om vad man gör med den, hur man änvänder den.

Där skiljer sig väl t.ex Bill Gates som grundade Microsoft och inte heller precis är någon fattiglapp från de flesta av de andra knösarna i USA. Han, liksom ett flertal välavlönade skådisar och artister bedriver ju även en väldigt generös välgörenhet. Och hjälper fattiga och utsatta.

Är han då lyckligare än Musk och Bezos (för att fortsätta använda de två som exempel)?

Tja, vem vet. Inte du och inte jag som Lisa Ekdahl sjöng i sin landsplåga på 90-talet.

Som nästan alla dagar skriver kvällspressen om nya mord, skjutningar och sprängningar. Och av en tillfällighet hörde jag igår en låt av en artist jag inte kände till innan senaste upplagan av Så Mycket Bättre i TV4.

Jag talar om Simon Superti och en muiskgenre som jag normalt inte lyssnar så mycket på. Men efter att ha hängt med i texten via textremsan nedtill i videoklippet från Youtube kände jag att jag ville dela med mig till mina kära ordbrukare av denna väldigt träffsäkra text...

"Bullerbyn är död" är den dystra titeln. Och det är ju sant. Bullerbyn, Sörgården och alla andra idyller som målats upp av sagotaanter och farbröder genom åren känns allt mer avlägsna för varje dag som går.

Och vid makten i Sverige sitter tre partier som blivit spratteldockor åt ett fjärde parti som tror att lösningen på alla dessa problem är att rensa ut alla folkslag som inte syntes i varken Bullerbyn, Lönneberga eller på Saltkråkan.

Ett parti som vägrar att protestera mot koranbränningar och tar på offekoftan när någon antyder att de varit delaktiga i att skapa det hat som ledde fram till massakern i Örebro.

Men som gärna målar upp sia visioner om ett Sörgården-Sverige där far ror och mor är rar. Och det farligaste man kanske riskerar att möta på vägen är en liten orm

Ett parti vars företrädare höjer handen och säger om just Örebromorden att; "Vänta nu, ännu finns inga bevis att det hade rasistiska förtecken".

Ett parti som är så snabba att ta på offerkoftan så fort någon påminner dem om deras rötter i nazism och främlingsfientliga rörelser.

De är absolut inte det enda partiet som seglar med lik i lasten, skelett i garderoberna eller vad ni vill. Och kanske inte de värsta heller om vi skärskådar alla de andra lika hårt.

Men inga andra är så snabba att tycka synd om sig själva vid varje antydan om rasism och fränlingshat.

Då invänder kanske någon att det är vi själva som har röstat fram dem. Men jag vägrar att klumpas ihop med de som röstade för något av dessa fyra partier. Som alla tre, efter senaste riksdagsvalet, bara blir mer och mer lika sina uppdragsgivare som står utanför själva regeringen men i mångt och mycket ändå styr vårt land

Så... eftersom jag inledde med att tala om drömmar så kanske jag även borde avrunda med samma tema...?

Då gnuggar jag min lampa och när anden kommer upp ur den så får min önskan bli att det blir slut på rasism och främlingshat i Sverige och världen.

Ja, jag är t.o.m beredd att avstå från min önskan om tre poäng ikväll till Timrå IK om det krävs för att få min önskan uppfylld.

Fred, hälsa, välmående, vackert väder, gott kaffe och kärlek önskar jag därmed till mina kära ordbrukare i Staffanstorp, Råneå, Smedjebacken och Smögen.

Det enda vi alla ska hata är hatet självt!

Lev väl!

Hej på er, kära ordbrukare. Det börjar bli några dagar sen sist, nu. Men så blir det ju ibland.

"Först så går det opp, så går det ner, så går det opp. Sen så går det ner, sen går det ännu längre ner..." Det var väl legendariska Hasse & Tage som skrev och framförde den där sången, tror jag. Däremot minns jag inte om den ingick i något större sammanhang eller om det bara är ett lösryckt nummer ur nån av deras revyer.

Men det är ju så det är med det mesta. Att det går bådde upp och ner. Även med mitt (och säkert de flesta andras) bloggande ohc produktivitet vid tangentbordet.

Nog har det funnits tankar som både varit djupa, allvarliga och även roliga under de dagar då jag inte publicerat något här. Men lusten att med tangentbordets hjälp skapa text som blir blogginlägg har inte varit så påträngande.

Och det gör ju heller ingenting. För jag tror inte att någon annans välbefinnande påverkas nämnvärt vare sig det kommer inlägg från mig eller inte.

Deras största värde är ju för mina egna ögon när de dyker upp i högermarginalen under rubriken "Tidigare år".

Dessa är bland det första jag kollar igenom när jag startar min dator första gången varje dag.

Först bloggens backspegel och sedan lokaltidningen. Där skummar jag av rubrikerna på förstasidan och läser de artiklar som eventuellt intresserar mig. 

Sen har jag ju blivit så gammal att jag även kollar dödsanninserna på tisdagar och lördagar. Övriga av veckans dagar kommer det inget nytt där utan det läggs bara ut två gånger per vecka.

Och det gjorde jag väl även när jag var yngre och hade en papperstidning som kom i brevlådan. Men på den tiden regaerade man oftast på att det var pappan eller mamman till nån man kände som ung hade trillat av pinn, som man säger. Den generationen är gles numera och säkert 10-15 gånger per år ser jag annonser att ganla barndomsvänner eller syskon till dem har "tagit ner skylten" eller lämnat in som man ju också säger.

Är det inte lite märkligt att vi har så många ord och uttryck för att benämna döden? När det är det enda vi egentligen kan vara helt säkra på att den kommer en dag, förr eller senare...

Men vi vill väl kanske ha små omskrivningar för det där som är svårt, tungt och jobbigt att prata om.

Jag fick ännu en påminnelse om den saken idag när jag stötte ihop med Örjan på närbutiken. Honom har jag känt i 35-40 år genom jobbet. Vi arbetade på samma fabrik om än inte precis tillsammans. Örjan var en av de där reparatörerna som alltid klarade av att fixa allt som gick sönder eller krånglade. Mycket omtyckt och respekterad. Både för sin kompetens och snabbhet men även för sitt lättsamma och trevliga sätt.

Vissa av hans kolleger på andra skiftlag kunde emellanåt bli irriterade och t.o.m förbannade när vi i driften råkade ha sönder något. Oavsett om vi varit oaktsamma eller inte.

Men inte han. Örjan kunde skratta och säga att "Det är ju en jävla tur att ni kör sönder grejer så jag har nåt att göra. Utan er skulle jag väl bli arbetslös!"

Nu är Örjans dagar räknade. Han berättade att han har skelettcancer som är obotlig men vet inte hur långt han kan tänkas ha kvar att leva. Ändå var han liksom sitt vanliga glada jag och när jag kommenterade den saken ryckte han på axlarna och menade att inget ju blir bättre av att gräva ner sig och deppa ihop. BÄttre att ta vara på varje dag när man känner sig någorlunda frisk, sa han också.

Det höll jag helt med om och uttryckte även min beundran över att han klarade av att tänka så.

Han får bromsmediciner och när några värden försämras mixtrar läkarna lite med föreskrifterna och doseringen tills han blir lite piggare igen.

Och just idag verkade han må ganska okej ändå och han berättade utan omsvep om sitt liv numera. 

Det känns så orättvist när någon som man unnat att få vara frisk fram till pensionen och även många år efter det drabbas så tidigt i livet av det där c-ordet och dessutom den obotliga sorten. Han är flera år yngre än jag och har han fyllt sextio så är det inte så mycket mer i så fall.

I yngre dagar kanske jag hade sagt åt honom att hålla hoppet levande eftersom forskningen hela tiden gör nya framsteg och ingen vet ju när man hittar boten mot just hans sjukdom. Men jag tror inte att någon blir lyckligare eller mer hoppfull av att få höra det så jag visade mitt deltagande på andra sätt.

Jag har själv varit lite låg den senaste tiden. Men efter mötet med Örjan tänkte jag att jag ju borde vara glad att jag i alla fall, såvitt jag vet, inte lider av några allvarliga sjukdomar.

Visst har jag mina små bekymmer men jag är ändå lyckligt lottad på så många vis.

Till exempel så kommer min lillflicka hem några dagar i nästa vecka och har med sig lilla underverket som snart ska få lära sig att säga morfar. Det ser jag fram emot.

Fram ser jag också mot kvällens Farmen som börjar om en liten stund. Men innan dess måste Thea få gå ut en liten sväng. Så jag önskar godkväll och natt till alla mina kära ordbrukare i stad, på landet och över hela jorden.

Vi ses.

Min hyresvärd sen dryga 14 år upphör inte att överraska. För kanske 7-8 år sen införde de traditionen att varje Luciamorgon ha personal ute under de tidigar morgontimmarna och ställa ut marschaller som brann som landningsbanor längs gångvägarna i hela området.

Den traditionen lade de dock ner för nåt år sedan. Dte blev kanske för dyrt . Själva marschallerna kostade väl inte så många kronor per styck men det gick nog åt rätt många vaktmästare för att gå runt och tända dem. Och sedan skulle de ju samlas in också när de brunnit ut.

PÅ den dag som är idag, Alla Hjärtans Dag, satt det alltid ett rött hjärta upptejpat på fönstret i porten när man kom hem eller gick ut på morgonen. Enligt bilden nedan....

.  

Så jag blev nästan lite besviken då det INTE gjorde det imorse då jag tog ut min lilla sambo på hennes morgonpromenad. Och tänkte väl att personalen har väl annat att göra än att ränna omkring och tejpa upp pappershjärtan. Vilket, i och för sig, är trevligt men inget som känns jätteviktigt heller.

Så jag bara konstaterade faktum och glömde sedan bort alltihop.

ÄNda tills för en stund sedan då jag på nytt skulle ut och valla min lilla fyrbenta livskamrat. När jag tryckte ner dörrhandtaget hörde jag att något föll till golvet med ett prasslande ljud. Och undrade förstås vad det kunde vara.

Jag hade ju inte beställt något som kunde ha levererats på det sättet.

När jag så öppnade dörren hörde jag hur föremålet liksom prasslade mot stengolvet. Och när jag tittar efter så ligger där en liten godispåse med en rrosett och ett litet kort från fastighetsbolaget.

  Det innehöll lite godsaker i miniatyr men jag blev ändå glad över själva gesten.

Nu är jag väl inte någon vidare gottergris men några saker fanns det i den ändå som var gida. Den pyttelilla kexchokladen smakade precis som de fullstora som säljs nästan överallt. Två stycken små kolor från Werhters va rockså god.Av det som jag konstayterade att jag tycker är gott återstår nu eb Kitkat-kaka i miniatyr och den minsta Dajmbit jag någonsin sett. De får bli dessert efter min middag som idag kommer att bestå av stekt torsk med reouladsås och kokt potatis.

Farmen missade jag igår eftersom Sportkanalen sände Timrås boortamatch mot Rögle i Ängelholm. När nu äntligen säner en match efter 40 spelade omgångar så får allt annat stå åt sidan..

Det gör ju inget heller eftersom jag streama det på datorn och TV4 Play. Det kan jag dock inte med Torpet. Vill man se det så gäller det att passa tiden för sen hamnar det under plusfunktionen. D.v.s man behöver ett dyrare TV-paket.

Men det kommer jag inte att skaffa. Det kanske går i repris så kan jag ju se det då i så fall...

Ovanstående gäller förstås inte om Eurojackpoten tickar in till mg ikväll. Den gigantiska jackpoten på nästan en miljard gick ju ut i tisdags. Till Tyskland förstås, som så ofta förr.

Så om jag eller nån annan prickar in fem rätt plus två tilläggsnummer så får man försöka hanka sig fram sen på ynka 113 miljoner "bara"

Men det sura äpplet skulle jag såklart görna bita i för det är ju fortfarande en hisnande summa.

Men det är inte utan att jag undrar hur det kommer sig att det så ofta är tyskarna som kammar hem de där jättevinsterna. Även Finland har nog fått fler storvinster än vi.

Men det är väl säkert bara tillfälligheter. Precis som det där jag skrivit om några gånger hur Postkodlotteriets vinster alltid tycks hamna i till synes väldbärgade villaområden med Mercedesar och BMW;er på garageuppfarterna.

Dessutom slumpar det sig så att jag strax får besök av yngstingen så jag tackar för idag och önskar mina ordbrukare en trevlig fredagkväll o helg.

Vi ses när vi ses.

Om så än kanske bara för en kortare tid så har jag tagit Madame Citroen i bruk igen. Hon har varit avställd i en dryg månad så det krävdes en hel del fysisk ansträngning för att befira henne från snön som fallit på henne.

Och som det sen regnat på och som därefter har frusit och tinat om vartannat.

Så då jag gick ut för att gräva fram och försöka få igång min ögonsten imorse var inte förhoppningarna så stora att hon skulle vara med på noterna. För säkerhets skull hade jag skaffat löfte om hjälpstart  med kablar om det skulle behövas.

Men min franska följeslagarinna sen snart nio år tuggade igång hur fint som helst utan att jag ens hade satt i kontakten till motorvärmarem. Inte illa efter en månads stillestånd mitt i vintern!

Sen bar det av för att tanka lite och åka till en mataffär utan att behöva besvära någon annan om skjuts.

En liten sväng först till närmaste Lidl och sen till en Coop-butik där de har extrapris denna vecka på Nyhléns Norrlandsfalukorv. 

Ska jag äta korv så ska den vara av bra kvalitet och den är bland de bästa. Den enda jag vet som är ännu godare och har mer köttinnehåll är från samma charkfaabrik men är alspånsrökt. Vilket ger den en extra touch.

När jag kom tillbaka till hemtrakterna var tanken att jag skulle försöka skotta bort snön omkring min parkeringsruta.

Som förstås var lika hård och tung som den jag röjde från bilen.

Men strax innan jag kom hem fick jag syn på en av hyresvärdens hjullastare som höll på att snöröja på en annan parkeringsplats typ 100 meter bort.

Så jag haffade den och frågade föraren om han hade tid och lust att ta en skopa eller två så jag slapp knäcka ryggen med handskottning. Och han ställde genast upp så nu är det rent inte bara på men även runt bilen.

Att jag "ställde på" den igen handlade mest om att sonen fick sin bil påkörd på sitt jobb igår och en av sidospeglarna kvaddades totalt. Han hade tid för besiktning på eftermiddagen men dit var det ju ingen mening att åka med en saknad ytterspegel så det fick han boka om. Skadan kommer förstås att ersättas av den vållandes försäkringsbolag men jag tänkte att han då kan få använda min bil tills hans är fixad. Sen får vi se...

Igår kväll var jag ju på hockey i SCA Arena och såg Timrå mot HV71 från Jönköping. Och det gick som jag hoppades, Timrå vann med 3-0. Vi hade kanske inte världens bästa platser. Längst ner alldeles utanför sargen. Och det small några gånger precis framför oss då spelarna tacklade varandra in i sargen.

På Farmen blev det som jag anade, att Nathalie åkte hem. Klokt tycker jag för hon fattade nog själv att hon tagit lite för mycket plats och hade självinsikt nog att veta att hon knappast skulle kunna förändra sin personlighet så mycket att de andra skulle glömma det som varit och förlåta henne.

Jag har haft en och annan chef genom mitt arbetsliv som haft en hel del gemensamt med Ntahalies typ av ledare. Såna som vill styra och bestämma men inte gärna lyssnar på gruppens tankar och idéer. Ingen av dem jag talar om har varit särskilt lyckade och ingen saknade dem då de försvann heller.

Sen ser det ut som om det spirar en liten romans på Norra Brandstorp. För ingen som följer Farmen har väl undgått hur Micke och Alida kastar blickar på varandra. Blir de nästa Farmen-par, tro?

För kanske 8-9 år sedan var det ju en kille och en tjej som möttes i finalen (där killen vann) och flyttade ihop sen när tävlingen var över. Hur det gått för dem sen har jag ingen aning om. Minns inte ens deras namn ärligt talat.

Vad jag kommer ihåg är att jag gillade båda och var glad att de var de två som tog sig till final.

Imorgon bitti blir det rekordtidg uppstigning för jag har lovar yngstingen att hjälpa honom lite. Han ska hämta lastbilen han ska köra hos en verkstad för klockan fem för att hinna lasta och ta sig till Sollefteå med leverans till Systembolaget där. Men han vill förstås inte lämna sin bil där så jag sa att jag hämtar honom vid åleriet där han jobbar och kör honom till lastbilen. På det sättet slipper han fixa skjuts för att hämta sin bil när arbetsdagen är slut.

Så jag får väl se till att krypa i säng i skaplig tid så jag är någorlunda vaken när jag sätter mig bakom ratten imorgon bitti.

Därför kanske det vore klokt att avrunda den här lilla "krönikan" och börja varva ner.

Sov gott, kära ordbrukare! Var ni än är...

Farmen gick igår tillbaka till det vi känner igen från tidigare årgångar. Där det mesta sker på den stora gården (Brandstorp9 och några får det lite lugnar en tid på Torpet och kan skaffa amuletter samt får försöka tävla sig tillbaka till själva original-Farmen.

Det gick precis som jag trodde och hoppades när det gäller valet av storbonde. Tycker Marika är som klippt och skuren för den rollen och tror också att hon kan komma att gå långt i tävlingen.

Skulle till och med kunna sträcka mig så långt att säga att det är tveksamt om jag ens sett en mer lämplig storbonde än hon på de år jag följt programmet. Hon vet vad hon vill och kan förmedla det och hon bryr sig genuint om varje deltagare. Oavsett om hon gillar dem annars eller inte. Så just nu är Marika min favorit till slusegern.

Under den kommande veckan lär vi också få svaret på om jag får rätt även när jag, redan nu, gissar vem som blir förstekämpe på söndag. 

Där sätter jag alla mina fiktiva slantar på Ntahalie som gjort sig omöjlig hos de allra flesta. Alltså även bland dem hon gick ganska bra ihop med från början. 

Precis som Marika är hon en ledartyp men till skillnad från henne är Narhalie även något av en streber och besserwisser i mina ögon. Och säkert i många andras ögon också. Inte mycket till empati och förståelse och hon lyssnar heller inte gärna på andras kunskaper och erfarenheter.

Så just nu är jag väldigt säker på att hon är den ena parten i Tinget på söndag.

Sen får nog hela gruppen tagga till ordentligt om man ska klara uppdragen eftersom de starkaste när det gäller byggen och konstruktioner alla lottades till Torpet den här veckan. Vilket också kommer att kräva en hel del styrande från storbondens sida. Och givetvis även lojalitet från resten av gruppen. 

Det kommer, tror jag, att visa sig rätt tydligt de närmaste dagarna vem som är villig att hugga i och jobba och vem/vilka som försöker smita undan.

Annars... så ska jag äntligen fdå se en hockeymatch på plats i SCA Arena i Timrå ikväll. Tack vare att sonen fick två biljetter då han bjöd mig på pizza från Biteline i förra veckan.

Och på torsdag kommer äntligen Sportkanalen, som jag har i mitt TV-paket från Telia, äntligen att visa mitt favoritlag för första gången sedan SHL startade i september förra hösten. Av någon anledning, som de vägrar tala om, har de missgynnat oss Timråsupportrar som inte har det dyra pluspaketet hela hösten och vintern.

Jag har mailat dem flera gånger och frågat men får bara nonsens-svar som bevisar att de skiter totalt i vad deras kunder tycker.

Men det har jag ju fått lära mig den hårda vägen på senare år att det gäller nästan alla företag men även den offentliga sektorn. Först genom bråket jag hade med Telia om den där teknikern de skickade hit och tyckte att jag skulle betala för. Trots att det enda fel som begåtts låg hos Telia själva. Det var de själva som inte hade startat upp mitt billigare TV-paket när uppsägningstiden av pluskanalerna gick ut.

Samma sak var det ju också i striden mot politikerna om särbeskattningen av en hel årskull där vi skapade en folkrörelse så stark att de till sist tvingades backa och göra rätt mot oss.

Fast helt rätt gjorde de ändå inte, enligt mitt synsätt. Ingen sida tog på sig nåt ansvar utan hela vägen fortsatte båda sidor att  skylla på den andra sidan.Dessutom behandlade man inte återbetalning som vanlig skatteåterbäring och gav oss ränta på pengarna.

Vilket också kändes som ett svek eftersom det för mig personligen hade gett ytterligare 3-4 tusenlappar.

Men för politikerna är vi ju bara valboskap som de fjäskar för vart fjärde år och för företagen bara några som de ska pungslå på mesta möjliga pengar.

Snacket om att kunderna är det viktigaste för företagen har är just bara snack. En fasad de upprätthåller för att det ska låta bra. I slutet av dagen är den ändå bara en enda sak de bryr sig om, nämligen största möjliga vinst.

Därmed har jag väl präntat ner tillräckligt med ointressanta ord för den här gången. Men jag fick ju i alla fall avrea<gera mig en aning. Även om ingen bryr sig, menar jag.

Ha en fin tisdag nu, kära ordbrukare i Simrishamn, Bastuträsk, Finnerödja och Krokek.

Vi ses! Förr eller senare. Hoppas jag...